Rastplats i Svartlå blir rum för offentlig konst

Det är en solig och kall eftermiddag i oktober. Över rastplatsen invid 97:an i Övre Svartlå far gnistrande isflingor. Medan bilar emellanåt passerar sjuder rastplatsen av aktivitet; byns kulturförening förbereder en efterlängtad invigning.

Det är en solig och kall eftermiddag i oktober. Över rastplatsen invid 97:an i Övre Svartlå far gnistrande isflingor. Medan bilar emellanåt passerar sjuder rastplatsen av aktivitet; byns kulturförening förbereder en efterlängtad invigning. Elden brinner i eldstaden, termosar och korv kommer på plats. Snö borstas av från bord och bänkar, och renfällar läggs ut. Facklor tänds. Det är söndagen den 22:e och klockan närmar sig 13.45, det magiska ögonblick då bandet ska klippas för byns första land art-verk. Verket har skapats under året av föreningens medlemmar under handledning av konstnär Birgitta Linhart. Också byaföreningen har varit involverad och röjt sly så att älven nu syns skimra nedanför sluttningarna.

Konst på övergivna platser

Vad är då land art? Konstformen startade i USA under 1960-talet som en reaktion mot konstlivets kommersialisering. Konstnärer började skapa verk i landskapet eller på övergivna platser, vilket samtidigt lyfte och förändrade dessa miljöer. Just en sådan övergiven plats var rastplatsen i Svartlå, berättar Susanna Hellström, initiativtagare till projektet. Många har under åren försökt hålla igång rastplatsen men källan hade börjat växa igen med småtallar, sly och källvattnet som rann fram genom ett trasigt plaströr.

Inspirerad av ett konstprojekt i Sörbyn, och med kännedom om Birgitta Linharts arbete, kände Susanna att Svartlå borde ha en egen utsmyckning. Under sommaren 2022 tog hon upp idén i kulturföreningen och fick gehör. Den 15 mars i år hölls ett första möte där Birgitta berättade om konstformen och visade exempel.

– Vi ville skapa något beständigt. Gradvis kom vi fram till att använda befintliga resurser och arbeta med naturelementen. Först ut blev vattnet, minns Susanna. Allt idag är så konstruerat men källan är naturlig. När man ska fylla på sin flaska blir man varse flödet, det finns ingen brist. Det är livets överflöd.

Ett drygt år och många arbetstimmar senare är verket så gott som färdigställt. Källan har ramats in av stenar. En svängd trappa med ledstång leder dit från en portal där skylten ännu är täckt. Här finns också en s-formad betongsoffa med ”stenkuddar” och infällda rabatter. Sittytan är prydd med blå mosaik, som både anspelar på vattnet och den lokala stenarten dumortierit. Strax intill finns ett stenblock som länge utgjort en spaningsplats för byns barn. I stenen är vattnets s-form inristad.

Hela platsen ramas in av planteringar med äppelträd, bärbuskar och blommor (arter som går i blått, som akleja, och riddarsporre). Tanken är att alla, men främst barn, under sommaren ska kunna komma hit och äta av bär och frukt.

Under året har många deltagit i arbetet och kompetensen är bred. Projektgruppen består av verksamma inom design, glas, keramik, textil, trä, smide, sten, bildkonst och skrivande. Andra krafter har svarat för grävning och frakt av sten. Vilken är då drivkraften i ett sådant här arbete? I Svartlå bor många som ”har det i händerna” och tycker det är roligt att ta i, säger Susanna.

– Det ska hållas på! Arbetet har också gett nya insikter och visat vad som funkar rent hantverksmässigt.

Susanna framhåller Birgittas betydelse som workshopledare.
– På ett lågmält sätt får hon till storverk och lyfter det som måste lyftas.

Birgitta Linhart har mångårig erfarenhet av land art-projekt. Det viktiga med projekt som dessa, säger hon, är att idén kommer från de boende själva.
– Många vill åstadkomma något som kan dra folk, ett landmärke. Men när alla jobbar ideellt är det viktigt att man arbetar utifrån lust, nyfikenhet och glädje. Om det sedan blir ett mervärde i form av upplevelser att marknadsföra, är det såklart en bonus.

Kultur är hälsa

Och nu är klockan 13.45. Efter ett inledande tal där byns gemenskap och framåtanda relateras till den stora berättelsen om Boden är det dags för kommunalråd Claes Nordmark och Svartlåbon Karolina Nyberg att klippa bandet. När skynket faller blottas den vackra, tvåsidiga skylten med texterna Kallkälla respektive Kållvättutjiln (lulebondska). Invigningen befästs med allsång (om vattnets kretslopp), varm saft och grillad korv. 

– Jag är så glad, säger Susanna. Jag hoppas att folk ska känna att det här är ett fint ställe att stanna vid, där man kan dricka riktigt gott vatten eller bara se på utsikten.

Hon funderar lite.
– Det är viktigt vad vi tar in med alla sinnen. Både källvattnet, gemenskap och skapande är hälsobringande. Kultur och hälsa hänger ihop. Ja, kultur är hälsa!

Text: Marianne Strand
Foto: Mats Engfors / Fotographic