14-årige Mikael om att leva med psykisk ohälsa

Inför en samlad publik i Stureskolans aula föreläser tonårige Mikael Blomberg om sitt liv som maskrosbarn och hur det är att leva med psykisk ohälsa.

I februari träffar vi 14-årige Mikael Blomberg precis innan han ska gå upp på scenen i Stureskolans aula. Till vardags är han elev här i årskurs 8, men denna kväll ska han stå som föreläsare vid ett arrangemang som han själv komponerat. Scenen är i iordningställd med fåtöljer och bord för samtal med inbjudna gäster. Kompisarna Hanna och Aina ska framföra livemusik. Kavajen och mikrofonen är på, ljud och ljus är testat. 

- Jag tycker verkligen om att stå på scen, jag har spelat teater och är rätt så bra på att prata, säger Mikael med ett skratt. Det här blir mitt sätt att förmedla något viktigt och berätta min historia. Men jag är mycket mer nervös än vad jag trodde att jag skulle vara! Och går det dåligt, äh! Det är ju första gången och jag tänker att publiken vet att jag bara är 14 år. 

Växte upp med en förälder med missbruk 

Stureskolans aula börjar fyllas på, musik börjar spela och Mikael tar emot applåderna när han kliver upp på scenen. Även om stämningen är glad så ska kvällen beröra ett tungt ämne. Personligt och ärligt börjar han berätta: 

- Jag är ett maskrosbarn. Jag växte upp med en förälder med missbruk. Det var jobbigt att se någon gå från att klara av så mycket till att inte kunna ta sig upp ur sängen eller klara av att laga mat. Jag fick ta det ansvaret hemma. 

Han berättar om oron för en förälder som blir allt sämre, om mobbning och hur han i tidig ålder kände att han inte ville leva. Men han berättar också om tryggheten han hittade i att samtala och hur viktigt det är att våga prata om hur man mår. Som 7-åring blir han placerad, först hos sin moster, och senare hos sin farmor och farfar. 

- Hos farmor och farmar fick jag se hur det kunde vara när det var bra. Jag behövde aldrig oroa mig för att de inte skulle vara hemma när jag kom hem från skolan. De fanns alltid där. Det är jobbigt att lämna en förälder men samtidigt har det räddat livet på mig. Hemma hos farmor och farfar har vi kunnat prata och tillsammans tagit oss igenom svåra stunder med hjälp av humor, det blev en trygghet för mig. 

En ökning av psykisk ohälsa bland unga 

Som gäst på scenen, kvällen till ära, välkomnas Jenny Bergström, lärare för årskurs 8 på Stureskolan. Även om rollerna annars är ombytta så modererar Mikael proffsigt frågorna och Jenny får svara. Först ska det handla om hur skolan jobbar med psykisk ohälsa. Jenny berättar: 

- Vi ser en ökning av psykisk ohälsa bland unga, men fler vågar också prata och söka hjälp. Lärarens roll är jätteviktig, vi har ett trygghetsteam på Stureskolan och tillsammans med kurator och skolsköterska jobbar vi förebyggande. Skolan ska vara ett tryggt klimat för eleverna att berätta hur de mår. Det ska vara lika accepterat att berätta att man mår dåligt som att berätta att man slagit sig eller har ont någonstans. 

Hon försätter: 
- Vi prata mycket om pressen att leva upp till kraven, från betyg och sociala medier. Allt kan inte vara perfekt hela tiden. Och det är så viktigt att det här kommer från ungdomarna själva, och just att unga killar vågar prata. Det Mikael gör här idag, som lärare blir man väldigt stolt. Han har verkligen använt sina erfarenheter för att nå ut och hjälpa andra. 

Våga prata! 

Men vägen till att må bättre har inte varit spikrak. Modigt berättar Mikael för publiken om den återkommande psykiska ohälsan och hur han i våras började må sämre igen. 

- Jag tror att allt som jag varit med om kom i kapp. Självmordstankarna kom tillbaka. Jag hade till och med bestämt mig, jag visste vilken tid och dag jag inte skulle leva längre. När jag insåg det så förstod jag att jag behövde hjälp. 

Han frågar Jenny: 
- I våras, såg du att jag inte mådde bra? 

Jenny svarar: 
- Ja, jag såg det. Och då tog jag tid att ställa frågar efter en lektion och vi kunde prata om hur du mådde. 

Mikael fortsätter: 
- Du ställde verkligen rätt frågor, gav stöd och det var en förutsättning för att jag skulle få den hjälp jag behövde. Utan min familj och stödet från skolan hade jag inte stått här idag. 

Och som ett avslut på kvällen vänder sig Mikael till publiken och slår starkt fast: 
- Idag mår jag bra. Självmordstankar är aldrig slutet för att kunna må bra, självmord är inte en utväg för att må bättre. Du är inte ensam, våga prata!